Herre, dig i nåd förbarma

1. Herre, dig i nåd förbarma,
hör ditt folk som hjälp begär,
du som ömmar för de arma
och vår enda tillflykt är.
Kom att från vår hjässa vända
våra synders svåra lön
och ditt ljus från höjden sända.
Fräls ditt folk och hör dess bön.

2. Du som med en faders hjärta
bär en faders ljuva namn,
du som under dödens smärta
öppnat oss en broders famn,
du som världens väl bereder,
söker oss på villostig,
kallar, väcker, styr och leder,
över oss förbarma dig.

3. Oss som dina lagar brutit
skona, milde Herre Gud.
För det blod din kärlek gjutit,
hjälp oss, milde Herre Gud.
Från de brott, som dig bedröva,
då vi trampa dina bud,
från de lustar, som oss söva,
oss bevara, Herre Gud.

4. Från allt ont som hjärtat leder
till begärens villostig,
från försåt som fall bereder,
hungerns fasa, pest och krig,
uppror, tvedräkt, brand och lågor,
hagel, storm, din vredes bud,
och från evighetens plågor
oss bevara, Herre Gud.

5. Du som föddes mänskors like
och ditt liv för världen gav,
du som öppnade ditt rike
då du uppstod ur din grav
och beseglade din lära
då du klädd i segerskrud
återgick till himlens ära,
hjälp oss, milde Herre Gud.

6. Skydda, styr och fräls din kyrka,
samla själv din spridda hjord.
Giv dess herdar mod och styrka
rätt att lära livets ord.
Räck din hand åt dem som falla,
och med nådens milda ljud
de förförda återkalla.
Hör oss, milde Herre Gud.

7. Du som världens synd borttager,
över oss förbarma dig.
Du som världens synd borttager,
led oss på den rätta stig.
Du som världens synd borttager,
avvänd våra synders lön.
För det blod som dem avtvager
giv oss nåd och hör vår bön.

Text: Samuel Ödmann fritt efter Litanian, bearb.

Din synd, o värld, besinna

Svensk utjämnad form:


1. Din synd, o värld, besinna.
Se här det blodet rinna,
som frälsar Adams släkt!
Se höjden av all smärta!
O måtte dock vart hjärta
av Jesu sista suck bli väckt!

2. Det kval hans känsla följer,
den krans hans huvud höljer,
det kors som honom bär,
den törst som ingen lindrar
hans hjärta dock ej hindrar
dej intill döden hålla kär.

3. Till dej sin blick han sträcker,
till bättring dej han väcker
och dej till livet för.
Mot nåden mer ej sträva,
se här din dom och bäva
om Jesus fruktlöst för dej dör.

4. I dag till korset hasta
och ångerns blickar kasta
på synd som samlat sej.
Mot frestelserna vaka,
gå aldrig dit tillbaka
där skam och jämmer väntar dej.

5. Så lev till Jesu ära!
Att övermodet nära
han inte göt sitt blod.
Nej, mörkrets furste krossad
och mänskors släkt förlossad
är Jesu kärleks segerstod.

Text: Samuel Ödmann 1798 (48 år)
Musik: Heinrich Isaac 1490 ca

Lov ske dig, store Gud

1. Lov ske dig, store Gud!
Ditt folk får, dig till ära,
i dag från detta rum
sitt första offer bära,
upphöja här ditt namn,
din godhet, dina råd,
av hjärtat tacka dig
och bedja om din nåd.

2. Du som, oändligt stor,
all världens öde vänder,
du bor ej i det hus
som byggs av mänskohänder.
En väckt, förkrossad själ,
som nåd och tröst begär
i Jesu Kristi namn,
ditt rätta tempel är.

3. Så kom, o Gud, att oss
i nåd och sanning leda,
att här i våra bröst
ett tempel dig bereda.
Din Ande till oss sänd
och låt i detta hus
oss glädjas av din tröst
och lysas av ditt ljus.

4. Låt icke här ditt ord
på hårda klippan falla.
Låt Jesu kors vår själ
till tro och bättring kalla. 
Hjälp dem som här gör tjänst
för dig på skilda sätt.
Giv prästen kraft och nåd
att tolka Ordet rätt.

5. De barn som fram till dig
i dopet vi får bära, 
bevara dem till liv
och var dem alltid nära.
Låt gäster vid ditt bord
nytt liv med Kristus få.
Låt den som kom betryckt
med lättat hjärta gå.

6. Nu, gode Gud, åt dig
vi viger denna kyrka,
för oss en tillflyktsort
där vi får hopp och styrka.
Se, svalan fann ett hem
och svalan bo åt sig:
ditt altare, o Gud,
där vi får möta dig! 

Text (=1986 års finlandssvenska psb nr 163): Samuel Ödmann 1798 (48 år), bearb.
Musik: Johann Crüger 1648 (50 år)

Du som din församling vårdar

1. Du som din församling vårdar,
med ditt blod den återlöst
och i dina helga gårdar
söker oss med fridens röst,
hör idag ditt folk begära
sej en herde av din nåd,
som predikar livets lära
och förkunnar dina råd.

2. Hjälp oss du att rätt bedöma
vad som hör till herdens kall.
Skulle vi vårt ansvar glömma,
går vi mot vårt snara fall.
Låt oss sakens utgång bära
utan skam och samvetskval.
Själars frälsning och din ära
vare målet för vårt val.

Text: Samuel Ödmann (1750-1829), ngt bearb.
Musik: Gustaf Düben d.ä.

Naturen åter träder

1. Naturen åter träder
förnyad fram i högtidsskrud.
Allt av din nåd sig gläder,
du världens Skapare och Gud.
Av solens milda strålar
förlängs nu glädjens dag,
och blommans knopp du målar
med färger och behag.
Du fröjdar alla väsen
med känslan av din nåd.
Din dagg på låga gräsen
är ymnighetens förebåd.

2. Dig, milde Fader, ärar
allt vad du liv och anda gett:
dig prisar luftens härar
som din försyn ett bord berett,
dig prisar regnets droppar
och vindens ljuva fläkt
och fruktens späda knoppar
och trädets rika dräkt
och havets vilda vågor
och bäckens lena fall
och blixtens klara lågor
och åskans dunder, fart och knall.

3. Till dig naturen sänder,
o Skapare, sin högtidssång.
Dig prisar flodens stränder,
dig prisar källans friska språng.
De stjärnbeströdda himlar
och djupets mörka stig,
allt vad i böljan vimlar,
allt, Fader, prisar dig,
och allt vad ljuset gläder
och allt vad jorden bär
till dig med lovsång träder
och vittne om din godhet är.

Text: Samuel Ödmann 1795 (45 år)

Musik: 1400-talet/H Kugelmann 1540 ("Min själ skall lova Herran")

O huvud, blodigt, sårat

1. O huvud, blodigt, sårat,
av hån och smälek höljt.
O huvud, slaget, fårat,
i kamp och ångest böjt.
O huvud som skall siras
med ärekrans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.

2. O ansikte, du höga,
som nyss betvang en värld,
din makt nu gäller föga,
din fägring är förtärd,
din glans till intet vorden.
O, vem har släckt den blick,
vars ljus allt ljus på jorden
i klarhet övergick?

3. Den börda du har burit
min synd och ondska är,
den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer
hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
se ned till mig i nåd!

4. Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.

5. Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.

6. När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.

7. Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år), 1656 efter Salve caput cruentatum av Arnulf av Löven före 1250, övers. Emanuel Linderholm 1920 (48 år), ngt bearb. v. 4 övers. av Samuel Ödmann 1793 (43 år)

Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år)