Jesus dej möter med allvar och kärlek

1. Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"

2. Vad ska jag säga och vad ska jag svara -
svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"

Text: Anders Hovden 1912 (52 år), sv. övers. A.H. 28/1 2015
Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38 år)

Den skönaste ros har jag funnit

1. Den skönaste ros har jag funnit,
som än ibland törnen upprunnit:
vår Jesus, den störste av alla
som fötts sedan Adam sågs falla.

2. Alltsedan vi miste vår ära
att frukt som Guds avbild få bära,
sågs ondskan förvilda, föröda,
och vi blev i synderna döda.

3. Och uppfylld av törne blev jorden
och glömda av folken de orden
som mänskan av Herren sej lärde
att finna den fröjd hon begärde.

4. Då framsköt en ros ibland törne,
som Herren oss lovat tillförne.
En doftande, hälsosam ånga
den spred över länderna många.

5. Och där denna ros utan like
förvandlar oss, där är Guds rike!
Där blomstrar Guds kyrka med ära
och himmelska frukter kan bära. 

6. Nu världen av fröjd borde sjunga
sin lovsång med jublande tunga,
men många har ännu ej funnit
att rosen i världen upprunnit.

7. Du tistelomgärdade sinne
som inte kan se den därinne,
kom ut och var med, så du känner
hur ljuvlig den är för Guds vänner.

8. Ja, böj i Getsemane ner dej,
se, han som dej frälsade ber dej!
Där han för din räddning fick blöda,
där finner du rosen den röda.

9. Min ros ska mej pryda och smycka,
min ros är min glädje och lycka,
ger motgift mot onda begären,
ger sötma som inget i världen.

10. Må världen mej bort från sej driva,
må törnena slita och riva,
må hjärtat förtvina och brista,
men aldrig min ros vill jag mista.

Text: Hans Adolf Brorson, övers. Johan Michael Lindblad, bearb. A.H. 2012
Musik: Oscar Ahnfelt

Vadhelst här i världen

1. Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

2. När synden förskräcker och ängslar min själ,
jag litar på ordet och Jesus likväl.
Min synd är mot Jesus som gnista mot hav,
den slocknar, försvinner i djupaste grav.
Ack, saliga ro...

3. När frestelsens stormar för mäktiga blir,
visst fäller jag modet, men ordet förblir:
Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än,
min seger, min styrka, jag säger igen:
Ack, saliga ro...

4. När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag,
jag skyndar till ordet, och där blir det dag.
Om andra syns rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet, och där är jag rik!
Ack, saliga ro...

Text: Agatha Rosenius, ngt bearb. A.H. 2012
Musik: Oscar Ahnfelt

Helige Ande, kom till oss från ovan

1. Helige Ande, kom till oss från ovan,
du som med Fadern och Sonen är Gud.
Kom att oss skänka den himmelska gåvan,
möt din församling, din längtande brud.
Du är det ljus som kan Jesus förklara,
bygga Guds kyrka och leda hans folk,
hela Guds sanning för oss uppenbara,
vara den himmelska kärlekens tolk.

2. Jesus, du sänder från himmelens boning
Anden som nådens och frälsningens pant.
Härligt förklarad blir så din försoning,
världen får veta att ordet är sant.
Eldstungor flammar, hör, gamla och unga
vittnar i jubel om undret som hänt.
Lösta från fruktan igen kan vi sjunga
lovsång till Gud som sin Ande har sänt.

3. Himmelska Tröstare, du som kan gjuta
läkande olja i svidande sår,
styrk oss och led oss så att vi får njuta
frukt av din frälsning som allting förmår.
Skapa du i oss förnyade hjärtan,
led oss i sanning och hjälp oss ur nöd.
Tålamod skänk oss i striden och smärtan,
var du vår levande kraft i vår död.

Text: Johan Nordahl Brun 1786 (41 år), Alfons Takolander 1927, bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38 år)

Att bedja är ej endast att begära

1. Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

2. Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.

3. Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att Gud så vill.

4. Gud redo är att nådens port upplåta
för varje nödställd själ som klappar på
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.

Text: Stina Anderson 1922 (45 år), ngt bearb (v. 4)
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

Tänk, när en gång

Alternativ melodi:



1. Tänk när en gång den dimma är försvunnen,

det töcken som omhöljer livet här,

och när den dagen är för oss upprunnen,

där Gud och Lammet evigt solen är!

2. Tänk när en gång är löst var jordens gåta,

vart ängsligt varför som jag grubblat på,

när de fördolda djupen blir upplåtna

och jag får Herrens vägar klart förstå!

3. Tänk när en gång jag med förklarat öga

får honom se, som här jag trodde på,

som här jag följde, tänk, när i det höga

jag evigt säll ska i hans åsyn stå!

4. Tänk när en gång jag utan synd ska vara,

helt fri mitt onda kött och satans list,

när alla tankar blivit rena, klara

och alla gärningar är utan brist.

5. Tänk när en gång jag äntligen ska vara

så from jag vill, då blott det goda sker,

ja, när jag ej behöver ens befara

blott möjligheten av att falla mer!

6. Tänk, när en gång i himlens gyllne salar

Guds Lamm bland änglar rätt jag prisa kan

och om ett evigt liv med syskon talar

och om det liv, som likt en dröm försvann!

7. Guds folk en gång i sida, vita kläder

med segerpalmer inför Lammet står,

då Gud hos sej de trötta barnen gläder,

från deras ögon torkar varje tår.

8. Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta

var gång mej vägen blir för mödosam!

Den ljuvt ska dämpa varje bitter smärta

och locka leendet ur tårar fram.

Text: W A Wexels 1841 (44 år), C O Rosenius 1848 (32 år), bearb.

Melodi: O Ahnfelt

Nu tystne de klagande ljuden

1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.

2. Vad säga de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lova?
"De sälla som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda, de sova."

3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de störa ej stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.

4. En dag skall ock känslan och modet
de domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva,

5. och vissnade lemmar, dem griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.

6. Det höstliga kornet som jordas
ej vintriga månar föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

8. Omhägna med nattliga friden
du jord, vad vi lagt i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Skaparen kroppen ej glömma.

9. En ande som bad och som trodde
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.

10. När skapelsens grundvalar skaka
och himlabasunen har dönat,
ger Herren oss allting tillbaka
förädlat och nytt och förskönat.

Text: Prudentius (400-talet), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb.

Musik: Medeltida, alt. O Ahnfelt ("Den skönaste ros har jag funnit")

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glöm inte alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap!
Ännu han lever, densamme han var.

2. Stanna och vakna, tänk vad du äger
ej i dej själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dej själv men i honom du är.

3. Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl
Kristus har köpt dej,
tvagit och döpt dej,
bär och bevarar ock ännu din själ.

4. Mitt under syndens dagliga plåga
du dock en evig rättfärdighet har.
Jesus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

5. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dej leder - är detta ej nog?

6. O vilka under helgonen äro:
äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
äro så trygga men sällan ha lugnt.

7. Vandra i tro, men se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

8. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm inte alldeles bort vad du har!
Även den timma
tjockaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: C O Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

Får satan mig sålla

1. Får Satan mig sålla
- och synd kräver död -
jag likväl vill hålla
i yttersta nöd
den stora, den eviga
sanningen ren,
//: att en dött för alla ://
att en dött för alla
och alla i en,

2. att mitt i min smärta
för synder och brott
är dock i Guds hjärta
allt fredligt och gott,
och jag är för Gud
helt rättfärdig och ren,
//: ty en är för alla ://
ja, en är för alla
rättfärdig, ja, en.

3. Just när jag mig tycker
odräglig för Gud,
i famn han mig trycker
som täckaste brud.
Beprydd och beklädd med
hans härlighets sken
//: jag är nu i Jesus ://
jag är nu i Jesus
rättfärdig och ren.

4. Se, här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid.
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre! ://
Och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!

Text: C O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb. A.H. 2008

Musik: O Ahnfelt

Herrens nåd är var morgon ny

1. Herrens nåd är var morgon ny!
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lovsång då börja!
Pris ske Gud! Vi mot målet ila,
Jesus följer oss trofast än idag,
bjuder här allt Guds välbehag
och därhemma sin vila.

2. Herrens nåd är var morgon ny!
Bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja, nåd hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

3. De som gråta, de vare då
såsom gräte de icke.
De som fröjdas och le också
såsom gladdes de icke.
Herren kommer! Hans dag är nära.
Må vi bida den längtansfullt i tron,
höja redan vår lovsångs ton:
Honom, honom ske ära!

Text: Lina Sandell 1865 (33 år), ngt bearb. (v 2)

Musik: Oscar Ahnfelt 1874 (61 år) - jfr Carolas framförande.

Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
så av möda som behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft och vara",
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt