Han på korset, han allena

1. Han på korset, han allena
är min fröjd och salighet. 
Ingen kan så väl mej mena, 
ingen så mitt bästa vet. 
Ingen är mot mej så god, 
ingen har hans tålamod. 
Söker jag kring land och rike, 
aldrig finner jag hans like. 

2. Jordisk vän kan lindra nöden 
för en vän som hjälp begär. 
Jordisk kärlek går i döden 
bara om den älskad är. 
Men finns någon mer än han 
som så tåligt älska kan 
att han allt för mänskor lider 
som i hat mot honom strider? 

3. Han på korset, han allena, 
annan är ej funnen än. 
Han, Guds Lamm, det milda, rena, 
dör för ovän som för vän. 
Ingen skillnad Jesus gör, 
lämnar inga utanför,
kämpar, blöder och vill kalla 
till Guds paradis oss alla.

4. Solen som från fästet lyser
över ond som över god
bara någon droppe hyser
av hans djupa kärleksflod.
Månen som från himlens hus
ger åt själva natten ljus
är ju som en skugga bara
av hans kärlekseld, den klara. 


5. Han på korset, han allena 
allt mitt hopp och goda är. 
Ingen må mej det förmena 
att jag håller honom kär. 
Vilken vän har här för mej 
såsom han utgivit sej? 
Han kan mej med Gud förena, 
han på korset, han allena.

Text: Johan Ludvig Runeberg
Musik: Johann Hermann Schein

Vid den dal som hör till döden

1. Vid den dal som hör till döden
sänkt i sorg profeten står.
Tyngd av folkets hårda öden
han en skräcksyn skåda får.
Fylld av ben är dödens dal,
döda mänskor utan tal,
utan liv och utan själar;
Herrens folk är dödens trälar.

2. Han hör Guds befallning skalla:
"Profetera liv i dem!
Dina ord skall ge dem alla
liv på nytt i livets hem."
Över dödens dal hans ljud
ropar liv med Herrens bud.
Ben vid ben sig fogar åter
när sin röst han höra låter.

3. "Kom från öster, norr och söder,
kom från väster, Ande stark.
Kom, ge liv åt mina bröder,
kom med liv till dödens mark."
Och Guds Ande liv på nytt
gjuter in där livet flytt.
Folket reser sig ur döden,
fyllt av nådens starka flöden.

4. Öppen är för Sveriges kyrka
dödens dal, de fallnas ort.
När hon går i egen styrka
går hon genom dödens port.
Är hon trygg i självgjord tro,
somnar hon i dödens ro,
hon som utvalts till att vara
livets tecken, hoppets skara.

5. Gud Allsmäktig, du kan åter
ge din svaga kyrka liv,
när din eld du falla låter:
Andens eld oss, Herre, giv!
Ge nytt liv i dödens trakt,
visa oss din stora makt.
Kristi Ande, väck de döda!
Sänd ditt Ord, låt livet flöda!

Text och copyright: Christian Braw efter Hesekiel (kap. 37), publ. med tillstånd

Till härlighetens land igen

1. Till härlighetens land igen
jag ser dej, Jesus, fara!
Men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.

2. Långt från min Faders hus jag går,
ack, Herre, säg, hur länge?
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sej tränge.
Den outsäglig, innerlig
skall nå dej från min vandringsstig.

3. En skymt jag genom tron då ser
utav det goda landet,
där du ej skils ifrån mej mer,
där löst ur syndabandet
bland helgonen jag fri och glad
får bo i levande Guds stad.

4. Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta:
i himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

5. Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dej förbidar jag.

6. Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen:
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb.

Musik: Bartholomäus Gesius 1605 / Johann Hermann Schein 1628