Se, mänskan är ett härligt verk

1. Se, mänskan är ett härligt verk 
av Guds, den Högstes, händer! 
I minsta lem hans vishet märk, 
hur allt till gagn han vänder.
Din fot från ort till ort dej bär, 
fast den dej tycks så ringa, 
och med din hand, så svag den är, 
du hårda berg kan tvinga.

2. Vad rikedom av kraft och ljus,
av under i vart sinne!
Ditt öga är ett litet hus,
vad ryms dock ej därinne?
Ditt öra, fast orörligt, gör
till sitt vart ljud som röres,
och inget når dej utanför
som till din själ ej föres.

3. All fägring i Guds rika värld 
är satt för dej att fatta.
Guds fatabur är dej beskärd, 
att öppna och att skatta. 
Var än du ställer här din fot,
vart du i rymden fore,
allt skönjer du, allt tar du mot, 
allt är som ditt det vore. 

4. Dock mer, ja, utan likhet mer, 
än jordiskt sinne känner,  
än öra hör, än öga ser, 
förnimmer här Guds vänner; 
med andens syn Guds helga råd, 
hans löften och hans lagar, 
hans kärlek, vishet, makt och nåd 
de skådar alla dagar. 

5. Gud, upprätthåll ditt ädla verk, 
att det ej må förfalla.
Beskärma, Herre, stöd och stärk 
mot frestelsen oss alla. 
Lär oss de gåvor bruka väl, 
som du oss täckts förära, 
till fröjd och båtnad för var själ 
och dej till pris och ära!

Text: Johan Ludvig Runeberg, bearb. A.H.
Musik: Burkhard Waldis

Ni kristna, rusta er till strid

1. Ni kristna, rusta er till strid,
låt sömn och dvala fara. 
Ni måste kämpa denna tid
och inga krafter spara.
Stå upp och se
Guds fiende!
Han hotar stark och vaken.
Så gå med lust
till denna dust,
ty Herrens Guds är saken.

2. Träd fram med Kristus, bli ej blek, 
var djärv, fast ej förveten. 
Här gäller ej en vansklig lek, 
här gäller evigheten. 
Förgås du här, 
förgås du där, 
där evigt, här i tiden.
Men får du vinst, 
får döden minst: 
så är det med den striden. 

3. Var stark, men var än mera vis, 
och vaka alla stunder; 
den, som vart orm i paradis, 
han sparar inga funder: 
där våld ej rår, 
till list han går, 
blir hal att se och höra, 
ja, klär sej käckt 
i ängladräkt, 
att så din själ förföra. 

4. Ja, Gud, vår starkhet, var oss när 
i dessa strider svåra. 
De är ju dina, så du lär,  
så sant som de är våra.
Beskärma du 
ditt folk ännu 
på alla håll och trakter,
och tro och bön 
med seger krön 
mot alla ondskans makter.

Text: Johan Ludvig Runeberg
Musik: Burkhard Waldis 1558 (53 år)

Ni jordens barn, vår tid är kort

Alt. koral (ur 1939 års koralbok):


1. Ni jordens barn, vår tid är kort 
och våra dar förrinner: 
de som en skugga hastar bort 
och som en rök försvinner. 
Vi ser oss om; och åter är 
ett år tilländalupet:  
dess nöjen liksom dess besvär 
har sjunkit ned i djupet, 
i tidens hav, 
den vida, allom öppna grav. 

2. Vid årets början mångas hopp,
i sköna färger brutet,  
dess hela bana mätte opp 
men släcktes innan slutet. 
Så många då i sorgfritt hus 
med barn och maka bodde; 
så många då på framtid ljus, 
på liv och hälsa trodde, 
men lades sen
i graven under mull och sten. 

3. Åt mej du livet än förlänt, 
än låter du mej vandra. 
O Herre, har väl jag förtjänt 
att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd, 
din kärlek utan ände, 
så jag ska se mitt överdåd 
och inse mitt elände,
jag syndaträl,
som tänkt så lite på min själ! 

4. Jag är det trädet i din gård, 
som du har velat spara,
så att det, tacksamt för din vård, 
till glädje skulle vara.
Den ömma vård du tog därom
från år till år du ökte;  
och varje år du återkom  
och frukt på trädet sökte: 
Du kom i år, 
men lika ofruktbart det står. 

5. »Hugg ner det trädet», säger du, 
»det fruktlöst ut sej breder!»
»Nej, låt det stå ett år ännu!» 
Så Jesus för mej beder. 
Ja, bed, du gode vingårdsman,
din förbön ensam gäller, 
och hjälp, att frukt jag visa kan, 
förrän mej döden fäller. 
O Jesus, bliv 
den svages kraft, den dödes liv. 

6. Mej föd och vattna med ditt ord 
och med ditt blod så trogen, 
så jag med nytta för din jord 
blir för din himmel mogen. 
Mej för din nåds och kärleks skull 
till Andens frukt uppliva,
för snart, där trädet föll omkull, 
där måste det förbliva. 
Låt för ditt namn 
mej falla, Jesus, i din famn.

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 2014
Musik: Burkhard Waldis, alt. G A Ericsson

Jag om en konung sjunga vill

1. Jag om en konung sjunga vill,
vars like aldrig funnits till
i skönhet, makt och ära.
Hans namn till pris jag vill med fröjd,
inför hans tron i vördnad böjd,
mitt lov till honom bära.
I nåd han våra böner hör
och nåd för nåd med oss han gör,
välsignelse han sprider
till alla folk och tider.

2. Omgjorda dej med segerns svärd,
du hjälte som är seger värd
när du för sanning strider!
Du vill att rätt den arme sker,
och att den svage ej trycks ner
i nödens hårda tider.
Och under gör din högra hand
bland jordens folk i varje land,
när fiendernas härar
du med din makt förfärar.

3. I evighet din tron består,
ditt rikes gränser ingen når,
ditt välde ingen krossar.
Din spira du med vishet för,
de ondas råd omintetgör,
den fångne du förlossar.
Du har rättfärdigheten kär,
men den som orättfärdig är,
om än han världen vinner,
din dom dock honom hinner.

4. Så hög har Gud, din Gud, dej gjort,
dej mer med glädjens olja smort
än dina bröder alla.
Av hjärtat fröjdar sej din brud,
som på din Faders eget bud
får dej sin brudgum kalla.
Sitt folk, sin faders hus hon då
förgäta vill, på det hon må
i tron med dej allena
för evigt sej förena.

5. Hur härlig Sions dotter står!
Till bröllopsskrud hon bära får
rättfärdighetens prydnad.
Med salighet du henne krönt,
som ädla smycken lyser skönt
tro, kärlek, hopp och lydnad.
Och hennes barn i tidens längd
ska talrika som stjärnors mängd
ditt lov kring jorden bära
och vittna om din ära.

6. Hell, Konung! Trofast är ditt namn.
Hell, Brudgum! I din kärleks famn
du all din ömhet visar!
Du är Guds Son, vår Herre Krist,
en brudgum utan vank och brist,
som jord och himmel prisar,
en konung klädd i segerskrud;
och din församling är den brud
du ska till himlen föra,
att evigt dej tillhöra.

Text: Okänd svensk förf. 1500-talet efter Koras söner (Psalt. 45), bearb. Svante Alin, A.H. 2015
Musik: Burkhard Waldis 1553, alt. Erik Gabriel von Rosen, alt. mel. ur 1697 års koralbok

I Kana stad ett bröllop stod

Alt. koral:




1. I Kana stad ett bröllop stod,
i Galiléen det skedde,
dit bjöd man Jesus och hans mor,
stor fröjd han där beredde.
Du som i äktenskap vill gå,
bjud Herren Jesus dit också,
om du vill bli välsignad.

2. När stämningen just var som bäst,
tog vinet slut därinne,
fast Jesus själv var med som gäst
med glatt och öppet sinne.
Ja, inte var han den som kom
med suck och sorg, det vet vi om,
nej, han är glädjens Herre.

3. När vi får möta nöd och brist
och hjälp ej står att finna,
en trägen bön då först och sist
oss hjälper övervinna.
Hos Jesus finns all hjälp och tröst,
en ödmjuk bön ur troget bröst
vill han så gärna höra.

4. Ja, han är den som vill och kan
till slut vår sorg fördriva.
Men tid och medel aldrig man
får honom föreskriva.
När mänsklig visdom rådlös är,
då är hans stund att hjälpa här.
Den måste vi förbida.

5. Som bäst man väntar glädjevin
som sorgen släcka skulle,
så skänks istället vatten i
sex krukor överfulla.
Den prövningen blir ganska svår,
en ångest genom själen går,
vi frestas att förtvivla.

6. Du måste lära, kristen god,
vid livets fällda bommar,
att visa tro och tålamod,
ja, trots förnuftets domar!
Vad Jesus säger, gör med flit.
Arbeta, bed och all din lit
till honom sätt för alltid.

7. Så se nu här på Herrens hand
som allting kan förvandla!
Se, vin av vatten gjorde han,
så vill han med oss handla.
Han vänder sorg i fröjdevin,
han glädjen ger och harmonin.
Förtrösta helt på honom!

8. Begynnelsen är ofta svår,
men lägg den i hans händer,
och även det vi ej förstår
han till det bästa vänder.
Så handlar Herren Jesus Krist,
han bästa vinet spar till sist.
Gud vare pris och ära!  

Text: C Spangenberg, bearb. A.H. 2015
Musik: Burkhard Waldis

Snart får jag skåda vad jag tror

1. Snart får jag skåda vad jag tror;
bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor;
han lever - jag skall leva!
I Guds förbund
av Guds misskund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd
i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.

2. Välsignad vare Gud, som har
oss fött på nytt till livet,
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit!
Med honom vi
av nåd får bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullbordar loppet.
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Burkhard Waldis

O Gud, ditt rike ingen ser

1. O Gud, ditt rike ingen ser
och ingen blir där inne,
åt vilken ej din Ande ger
ett öppet barnasinne.
Vad köttsligt vett ej hört och sett
du har åt den förvarat
som, from och ren, i nådens sken
ser himlens råd förklarat.

2. Ett jordiskt sinne tryckes ner
av egen tyngd till jorden,
och den i Gud ej lever mer
är död i synden vorden.
Begärens brand tar överhand,
där Andens liv ej väckes.
Den bryter ut och blir till slut
en eld, som aldrig släckes.

3. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag,
så oren och så bräcklig?
Ack, utan dig är kraften svag
och viljan otillräcklig.
Det som är fött av kött är kött,
men det, så själv du säger,
är ande, som av Andanom
sitt liv allena äger.

4. Mig då, o Gud, din Ande giv,
som syndens lust kan döda
och av sin kraft till evigt liv
på nytt min ande föda.
För tro och hopp han låter opp
de himlaportar klara,
för övermod, för kött och blod
de skola slutna vara.

5. Men alla äro barn av dig,
som av din Ande drivas,
och är jag barn, så skall ock mig
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro i hopp och tro
som världen övervinner.

Text: J O Wallin 1816
Musik: B Waldis 1553

Pris vare Gud! Allena han

1. Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

2. Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

3. Att tacka dig, o Gud, mig lär!
Giv mig det barnasinne,
som livets alla dagar bär
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

4. O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig,
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

5. När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens Ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.

Text (=SvPs 1986 nr 257): Johan Alfred Eklund 1914 (51 år)

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

O giv oss, Herre, av den tro

1. O giv oss, Herre, av den tro

som sorgerna betvingar,
som lyfter oss till ljus och ro
på starka örnevingar,
som talar mäktigt till envar
och bär oss under färden,
som härlig tröst i tvivlen har
och övervinner världen.

2. O giv oss, Herre, av det hopp
som missmod icke hinner,
som skådar utur tårar opp
och därför styrka vinner,
som ej, hur stjärnlös natten står,
till ängslig bävan bliver,
men drömmer om det jubelår
som evig sällhet giver.

3. O giv oss, Herre, kärlek ock,
som aldrig vänder åter,
som, fastän ständigt gäckad, dock
sig ej förtröttas låter,
den glöd som icke släckes ut
av stora vattuflöden,
den makt som ej vet gräns och slut,
men segrar över döden.

Text: Ida Granquist 1902 (30 år)

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

O Gud, vår broder Abels blod

1. O Gud, vår broder Abels blod
till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.

2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sig väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.

3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.

4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Och han som kom i Herrens namn
och utstod korsets pina
skall samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.

Text: Frans Michael Franzén 1813, 1814 (42 år)

Musik: Burkhard Waldis 

På Sinai stod Herren Gud

1. På Sinai stod Herren Gud,
bland eld och rök och tordönsljud
han stod, fördold i töcken.
Basunen ljöd, och Herrens röst
med häpnad slog allt folkets bröst,
och berget skalv och öknen.
Och Herren talade och bjöd
och sade: Den är evigt död
som av min budords rätter
blott en åsidosätter.

2. O samvete, o röst av Gud!
Som himlens stjärnor lagens bud
oss lyser evigt klara.
Men vem på hela jordens rund,
vem finns, som kan i domens stund
den starke Hämnarn svara?
En enda finns, som svara kan:
"Allt är fullbordat!" säger han,
sin blick till himlen höjer
och ner sitt huvud böjer.

3. Från Sinai till Golgata
ditt öga vänd, o människa,
och se vad du har brutit.
För dig han lagens vrede bär,
o syndare, för din skull är
hans helga blod utgjutet.
O kom, försmält av ånger, kom
och låt ditt hjärta skapas om.
Låt tron din ande liva
och frukt i kärlek giva.

Text: (=SvPs1937 nr179) Frans Michael Franzén
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

En dyr klenod

Alt.:



1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

ej pärlor, guld och ädelsten

dess värde kan uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

få vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

den tillhör nu oss alla.

2. När annat som vi anser värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om än den evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

hur kan vi det förgäta?

Var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var ger oss världen sådan grund,

där vi vårt liv kan bygga,

som ordet från Guds egen mun,

det eviga och trygga?

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag mitt fäste finner,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinner.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att vårt hem det är,

där vi i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas. 

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år), bearb. 1986, 2016

Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)