Mitt hjärta, vak opp

1. Mitt hjärta, vak opp,
vak opp, du min ande, min själ och min kropp!
Se, mörkret nu skingrats på natthimlens tält
och solen går fram på sitt klarnande fält.
Så sov inte längre, men tacksam du må
till Skaparen gå!

2. Till Gud, som så väl
i natt dej bevarat till kropp och till själ, 
som runt om ditt läger satt änglar till vakt,
dej skyddat med faderlig kärlek och makt.
För detta med glädje nu tacka du bör,
det första du gör.

3. Dej, Gud, vare lov,
som över mej vakade medan jag sov,
så ingen förskräckelse, frestelse, nöd,
sorg, eld eller sjukdom mej sömnen förbjöd.
Jag låg i ditt sköte och faderligt skött
sov fridfullt och sött.

4. Din Ande mej giv
som stärker med Ordet mitt andliga liv,
så inte jag, dövad av världsbullrets ljud,
förargar min nästa, förtörnar dej, Gud.
Låt girighet, okyskhet, lågsinnad harm
ej bo i min barm.

5. Men giv att jag kan
mitt kall och min uppgift med lust ta mej an.
Giv hälsa och krafter och vishet och mod,
låt verkets fullbordan bli salig och god.
Begynnelsen vare, o Gud, på ditt ord
i Jesu namn gjord!

Text: Olof Kolmodin, bearb.
Musik: Ludvig Mathias Lindeman

Vem kallar du din nästa här

1. Vem kallar du din nästa här?
Vem är det Herren menat?
Är det blott den som närmast är
i frändskap som förenat?
En vän kanske?
Ja, vidare,
den fromma hop
som Kristi dop
har samlat, styrkt och renat?

2. Om nära, om i fjärran land
en mänska bo vill fästa,
hon vårdas av Guds allmakts hand
och får hans godhet gästa.
På slätt, på berg,
hur skild i färg
och språk och stam
hon träder fram,
är hon ändå din nästa.

3. Du ser en människa som du
vid fröjd och sorger bunden,
du ser ett liv som leves nu
och som förgår med stunden,
du ser den lott
du själv har fått
av lust och nöd,
av liv och död,
så lika allt i grunden.

4. Det är din nästa som du ser.
Så följ då ordets lära
och skynda, där han fallit ner,
att hjälpa, stöda, bära.
Till bistånd var
beredd och snar
med tröst och råd,
med verk och dåd,
till Jesu fröjd och ära.

5. Ja, Jesus, du som lidit har
för vän och ovän lika,
i kärlek lär oss en och var
att ej vår nästa svika.
Om känd han är,
om främling här:
är han i nöd
bör vi ge stöd
och ej från honom vika.

6. Så sant och visst är Herrens ord
att kärlek är det bästa.
I allt, i himmel och på jord
gör kärleken det mesta.
Men ensam går
och utan spår
och utan vän 
försvinner den
sig själv blott har till nästa.

Text (=finl.-sv. psb. 1986 nr 475): Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb.
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)