1. Vem är den som skuldfri träder inför Gud i Sions gårdar? Den som sej i Kristus kläder och sin första kärlek vårdar. O min själ, i fröjd och smärta höre du från himlen ljudet: kärlek av ett helgat hjärta huvudsumman är av budet. 2. Tänk på honom som var frestad såsom du i alla stycken, honom, som vid korset fästad drack för dej den bittra drycken. Ren och helig, han allena kunde frälsning oss förvärva, så att, heliga och rena, vi får paradiset ärva. 3. Upp, min själ, att korset bära och i Andens rustning övas! Vill du kämpa till Guds ära, du i frestelser ska prövas. Salig den som tåligt lider, den ska tröst och styrka finna. Salig den som modigt strider, den ska livets krona vinna.
4. Salig, salig den som kände, den som trodde dej allena, sanne Gud, och den du sände att med dej oss än förena! Jesus Kristus, du är vorden vägen, sanningen och livet, och i himlen och på jorden är ej annat namn oss givet.
1. Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden, som sviktande i striden till dej beder. Min Frälsare, om du ej räcker handen, lik Petrus jag i djupet sjunker neder. 2. Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran, men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte jag glömde mej likt Simson, glömde Herren, och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.
3. Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången! Jag vaknar upp, vill slita syndabanden, förmår det ej: ack, jag är blind och fången. Förbarma dej, o Jesus, räck mej handen. 4. Ge mej min syn, att jag må se mitt bästa. Slit syndens band: du det förmår allena, och visa mej det helande Betesda, det Siloa, som kan mitt hjärta rena. 5. Det är ditt blod som mina brister helar, när jag dess kraft med otro ej förskjuter. Det är din nåd som ljus och tröst mej delar, när jag mitt bröst ej för din Ande sluter. 6. Jag tror, men Gud, må du min otro hjälpa. Jag bättras vill, ack, styrk min matta vilja. Låt köttets makt ej mer i synd mej stjälpa, ej världens lust mej från din kärlek skilja. 7. Rannsaka mej, förnim hur jag det menar, mej uppehåll, så jag ej modet fäller men vandrar framåt trots de stötestenar och de försåt som frestarn för mej ställer. 8. Då vet jag visst, att när med skam och smärta jag ser min synd och ångern hjärtat gnager, är du, o Gud, dock större än mitt hjärta och än till nåd för Jesu skull mej tager.
