Min själ ska lova Herren

1. Min själ ska lova Herren, 
och allt som är i mej hans namn. 
Han är ej från oss fjärran, 
han möter oss med öppen famn. 
Han all vår synd förlåter 
och helar all vår brist, 
till nåder tar oss åter, 
hans ord är fast och visst. 
Vår ungdomstid han mättar 
med glädje utan tal 
och ålderns börda lättar 
och hjälper oss i dödens kval. 

2. Var dag han oss förkunnar 
sin helga lag, sin vilja god, 
och i sin nåd förunnar 
oss till det goda kraft och mod. 
Han kärlekslöst ej tuktar 
och sen till vrede är, 
mot dem som honom fruktar 
hans nåd oändlig är, 
han den så högt befäster 
som himlens ljusa bloss; 
som öster är från väster, 
så långt tar han vår synd från oss. 

3. Som sej en far förbarmar 
och barnens fel förgäter snart, 
så Gud i sina armar 
oss tar och tröstar underbart. 
Han vet vårt svaga väsen, 
av stoftet är det gjort, 
vi blomstrar såsom gräsen 
och vissnar lika fort. 
När blåsten blomman hinner 
den mister all sin prakt, 
så människan försvinner, 
här hjälper inte konst och makt. 

4. Men Herrens nåd, den varar 
i både tid och evighet 
mot dem som honom svarar 
och söker hans rättfärdighet. 
Allt hör ju till hans välde, 
hans tron i himlen står, 
ni änglar som er ställde 
till Herrens tjänst och vår, 
allt jorden fått att bära 
på Herrens skaparbud, 
kom, sjung till Herrens ära, 
ja, låt oss alla prisa Gud!

Text ("Nun lob, mein Seel, den Herren"): Johann Gramann (Poliander) 1530, 1540 (43, 53 år), efter David Isaisson (Psalt. 103), övers. Laurentius Petri Nericius? 1562 (63 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. 1986, 2016

Musik: 1400-talet, Hans Kugelmann 1540 (45 år ca), ngt bearb.