Fast syndernas välde har hunnit sin höjd

1. Fast syndernas välde har hunnit sin höjd,
fast frukter av otron syns grönska,
fast djävulens träl är i fängelset nöjd
och gör vad hans herre kan önska,
så varar dock Frälsarens förbön.

2. Man lever i vällust, i högmod, i prakt,
i köttets och ögonens lustar,
man talar om Jesus med hån och förakt
och glatt sej till utsvävning rustar,
dock varar vår Frälsares förbön.

3. Ni syndare, som nu i svordom er själ
jämt önskar i avgrunden neder,
ack, hör att vår Frälsare vill er så väl
och för er så hjärtligen beder:
låt stå än ett år detta trädet!

4. När ni nu så djärvt ger er fattiga själ
och hjärta till djävulens boning,
så visar vår Frälsare fram såsom skäl
åt Fadern sitt blod, till försoning.
Han säger: de dyrt blivit köpta.

5. Om inte hans död hade frälsat vår själ
från lagen och Sinai dunder,
så hade vår syndfulla mänsklighet väl
i otro och straffdom gått under,
men Frälsarens förbön, den gäller.

6. Sen han har sitt offer för synden gett ut
av kärlek, till mänskornas fromma,
så ber han till sista livsaftonens slut
att vi till vår Fader ska komma.
Det skedde ej utan hans förbön.

7. Hans förbön uträttar att själen blir rörd,
när ordet till hjärtat han leder,
att bönen i himmelen nådigt blir hörd,
som uppväckta syndare beder.
Han talar så gott för oss alla.

8. Hans förbön uträttar att syndares tro
i frestelsen inte försvinner,
att syndare får i sin Frälsare ro,
att satan ej över oss vinner.
Så viktig är Frälsarens förbön.

9. Ni dyrköpta själar, låt detta er gå
till hjärtat och samvetet väcka.
Ni kan nu för intet all salighet få,
se, Jesus er handen vill räcka.
Låt honom ej bedja förgäves!

Text: Lars Thorstensson Nyberg, ur Sions Sånger (1700-talet), bearb. A.H. 2010