Min blodige konung och sargade man

1. Min blodige konung och sargade man,
föraktade Herre, oskyldiga Lamm,
din klädnad är blodig, du ängslas, du ber,
du ligger på marken med ansiktet ner.
Du gråter, du kvider, du tigger om nåd,
du händerna vrider och vet ingen råd.
I tretti års träldom du lider all nöd,
och sist du oss frälsar igenom din död.

2. För mej blev du sårad, för mej blev du träl,
du smakade döden att rädda min själ,
du hänger föraktad, men tänker på mej,
du ber för oss andra förgätande dej.
Din helga lekamen mitt påskalamm var,
den bittraste kalken för min skull du tar.
Att göra mej salig du lider all nöd,
att skänka mej livet du utstår min död.

3. Så blev då fullkomnat Guds eviga råd,
och grundvalen lades till frälsning och nåd.
Uppståndelsen följde, allt väl blev beställt,
vår Skapare nöjdes, och släktet blev sällt,
ja, sällt såsom det uti skapelsen var
och ännu mer saligt, ty Medlaren har
en evig rättfärdighet för oss tillreds:
kom, fattige syndare, var nu tillfreds!

4. Vad är då att vara försonad med Gud?
Det är att han tystat förbannelsens ljud.
Vad är då att vara upprättad igen?
Det är att ha rättighet vara Guds vän.
Förtro dig fördenskull så usel du är
med hela din börda och allt ditt besvär
i Frälsarens händer, han vill och han kan
för hela din salighet vara din man.

Text: Fredrika Eleonora Nieroth-Falck senast 1749 (30 år), ngt bearb.
Musik: Okänd