Upp, upp min själ och sjung

Alt. koral:



1. Upp, upp min själ och sjung!

Stig dristigt upp ur gruset,

inställ dej fri och glad för Guds och Lammets tron!

Fast blicken svag och tung

måst blunda vid det ljuset,

så utgjut dock ditt hjärtas fröjd med jubelton!

Ty du till fröjden

som är i höjden,

till Lammets stora bröllop friköpts med hans blod.

All himlens helga prakt

av Herrens stora makt

har skänkts åt dej, det är ditt arv, din skatt, din lott,

så fröjda dej, betänk, min själ, vad nåd du fått!

2. Du ej vid Sinai

i mörker, blixt och dunder

behöver bäva mer, du bjuden är till fest,

att Sion få bese

och Salems glädjeunder

hos Nya Testamentets Medlare och Präst.

Om lystna världen

har frid i flärden,

så sjung du helig, lov, pris, tack, halleluja!

Ty fast du än är här

och svaga hyddan bär

så får dock hjärtat vara vid sitt hem, sin skatt.

Där kan, där bör, där skall det vara dag och natt.

3. O vilken härlig lott

att Herren lik få vakna

och där förklarad skåda honom som han är!

Då är allt glädje blott,

jag ingenting skall sakna,

nej, då är Lammets brud fullkomligt ren och skär.

Mej kronan räckes,

jag övertäckes

med Jesu Kristi härliga rättfärdighet.

Min gamle Adam svår

och varje bitter tår,

allt blir förbytt i helighet och härlighet

och Gud får pris och lov och tack i evighet.

4. Då redan här jag får

så ofta lycklig vara,

fast dunkel blick blott delvis kan min Herre se,

då himmelsk sång mej når

re´n här med toner klara,

hur härligt skall ej sedan allt för mej sej te!

I lyckans stunder

Guds kärleks under

så ljuvligt strålar mej till mötes redan här.

Men när jag tänker på

att en gång jag skall få

med alla frälsta sjunga Lammets nya sång,

då blir min själ för ändlöst jubel alltför trång!

5. Den nya visan där,

den sjungs till Lammets ära,

och gammal och utsjungen kan den aldrig bli.

Den vill jag redan här

så gott jag kan mej lära

och stämma in i himlens glada melodi:

Guds Lamm ske ära,

som kom oss nära

och som på korset återlöst oss med sitt blod!

Det värdigt är all makt,

kraft, rikedom och prakt,

lov, starkhet, ära, pris och tack båd först och sist!

Och himlen svarar: Amen, det är sant och visst!

Text: Johan Kahl 1745 (24 år, död 1746, 25 år), bearb.

Musik: Finsk folkmelodi, alt. Joel Blomqvist (i så fall med repris på sista raden i varje strof).