Till jorden böjd

(ur predikan "Otrons självfördömelse")

BÖN OM FÖRBARMANDE 

1. Till jorden böjd, o mödans slav,
du gräver efter gods och gull.
Vad gräver du? Din egen grav.
Vad får du? Trenne skovlar mull.
Gud över dig förbarme sig!

2. Du jagar utan rast och sans,
du stolte, efter ärans bild.
Vad skall du känna i dess glans?
Ditt hjärta tomt, din ro förspilld.
Gud över dig förbarme sig!

3. Du ilar, sinnlighetens träl,
att tömma nöjets bägare:
Vad finner du på bottnen väl?
Blott ånger, blygd och vämjelse.
Gud över dig förbarme sig!

4. Ack, mänskobarn, hur leker du
med liv och död och evighet!
Du bort från jorden måste ju,
men vägen ej till himlen vet!
Gud över dig förbarme sig!

5. Och se, han kommer med en hast
den dag, som ibland alla dar
är viktigast, förskräckligast,
då Herrens dom blir uppenbar.
Gud över dig förbarme sig!

6. Han kommer både viss och snar,
den dag, då var och en skall få
allt efter som han handlat har.
Hur vill du, syndare, bestå?
Gud över dig förbarme sig.

7. Ditt liv, till denna stund förlängt,
tar slut, ja, kanske nästa stund.
"Vad har du gjort? Vad har du tänkt?"
det ropar då ur hjärtats grund.
Gud över dig förbarme sig!

8. Du ser framför dig liv och död:
i dag, i dag ditt val bestäm!
Och tacka Gud, vars nåd dig bjöd,
att än få välja mellan dem!
Gud över dig förbarme sig!

9. Ja, Herre Gud, min tid är kort,
hjälp att till dig jag vänder om,
förrän jag går den vägen bort, 
där ingen dödlig återkom!
Gud över mig förbarme sig!

10. Styrk du min svaga tro, och rör
mitt kalla hjärta så, att jag
besinnar vad min frid tillhör,
besinnar det i dag, i dag!
Gud, över mig förbarma dig!

Text: Johan Olof Wallin, bearb.