Den vedervärdighet som natt och dag mig trycker

1. Den vedervärdighet
som natt och dag mig trycker,
den gör mig tröstlös nu
och hoppet undanrycker.
Min jämmerfyllda själ
ej finner någon ro,
min ångest större är,
än någon alls kan tro.

2. Jag kan mitt hjärta ej
för någon uppenbara
och ingen hjälp jag ser
på jorden för mig vara.
All klokhet intet är,
vad kan en dödlig makt?
Den därtill sätter lit,
blir först i faran bragt.

3. Min Gud, har du mig då
för evigt övergivit?
Har du från nådens tron
till nödens djup mig drivit?
Har du ditt ansikte
för alltid för mig gömt?
Har du ditt arma barn,
o Fader, så förglömt?

4. Ack nej, jag skall mig ej
ut i förtvivlan störta!
Jag vet att än du bär
för mig ett fadershjärta.
Fast mig min stora synd
ovärdig gör därtill,
så tror jag dock, att du
mig ej förskjuta vill.

5. Jag vet, o Gud, att du
ditt löfte aldrig ryggar.
Det är min fasta borg,
varvid min själ sig tryggar.
Fast himmel liksom jord
skall störtas ner i grund,
förgås dock intet ord
som utgått av din mun.

6. Och du har lovat mig
att mina böner höra,
och inget är för stort
och svårt för dig att göra.
Du råder över allt,
om allt du vårdnad bär.
Vem är en sådan Gud
som du, o Fader, är?

7. Och alltså flyr jag nu
till dig i mitt elände.
Jag faller i din famn,
gör på min nöd en ände.
Hos dig är hjälp och tröst,
hos dig är makt och råd.
Var morgon är den ny,
din godhet och din nåd.

8. Giv mig vad nyttigt är
och vad dig helst behagar,
ja, så att ingenting
mig från din fruktan drager.
I motgång styrk min tro,
i medgång led du mig,
att jag av övermod
ej må förlora dig.

Text: Birger Carlberg 1640-1683 (tr. 1694), ngt bearb.