Gå varsamt, min kristen

1. Gå varsamt, min kristen,
giv akt på din gång!
Den vägen är smal och
den porten är trång
som leder till livet,
och de äro få
som finna den vägen
och vilja den gå.

2. Man bygger sig själv
en bedrägelig bro
av otrogen kärlek
och kärlekslös tro.
På den vill man komma
till himmelens port,
men faller, och fallet
blir evigt och stort.

3. Man tror ej att vägen
kan vara så smal,
som leder till bröllop
i himmelens sal.
Man vill den i ostörd
bekvämlighet gå,
ej världen försaka,
ej synden försmå.

4. Men nej, man bedrar sig,
man löper ej rätt.
Till hemmet i himlen
det går ej så lätt.
Den vägen är smal
som till salighet bär,
och uppfylld av törne,
av kors och besvär.

5. Den måste man varsamt,
i ödmjukhet gå,
i bön och i vaksamhet
vandra därpå.
Blott ett steg på sidan
dig bringar i nöd,
din köttsliga frihet
är andelig död.

6. Här gäller att kämpa
mot djävul och värld,
att icke bedåras
av högmod och flärd,
allt själviskt och syndigt
försaka i grund
och hålla sig redo ¨
att lida var stund.

7. Din klädnad gör vit
i din Frälsares blod,
som styrker till dagelig
bättring ditt mod.
Ja, fly för ditt liv
undan synder och last,
bed Gud att han gör
din utkorelse fast.

8. Gå troget och stadigt
i Frälsarens spår,
och kraft till din vandring
av honom du får.
Hans börda är ljuvlig,
åt honom dig giv.
Han giver dig nåd till
evinnerligt liv.

Text: Olof Kolmodin 1742 (52 år), finländsk bearb. 1869, 1880