Ni jordens barn, vår tid är kort

Alt. koral (ur 1939 års koralbok):


1. Ni jordens barn, vår tid är kort 
och våra dar förrinner: 
de som en skugga hastar bort 
och som en rök försvinner. 
Vi ser oss om; och åter är 
ett år tilländalupet:  
dess nöjen liksom dess besvär 
har sjunkit ned i djupet, 
i tidens hav, 
den vida, allom öppna grav. 

2. Vid årets början mångas hopp,
i sköna färger brutet,  
dess hela bana mätte opp 
men släcktes innan slutet. 
Så många då i sorgfritt hus 
med barn och maka bodde; 
så många då på framtid ljus, 
på liv och hälsa trodde, 
men lades sen
i graven under mull och sten. 

3. Åt mej du livet än förlänt, 
än låter du mej vandra. 
O Herre, har väl jag förtjänt 
att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd, 
din kärlek utan ände, 
så jag ska se mitt överdåd 
och inse mitt elände,
jag syndaträl,
som tänkt så lite på min själ! 

4. Jag är det trädet i din gård, 
som du har velat spara,
så att det, tacksamt för din vård, 
till glädje skulle vara.
Den ömma vård du tog därom
från år till år du ökte;  
och varje år du återkom  
och frukt på trädet sökte: 
Du kom i år, 
men lika ofruktbart det står. 

5. »Hugg ner det trädet», säger du, 
»det fruktlöst ut sej breder!»
»Nej, låt det stå ett år ännu!» 
Så Jesus för mej beder. 
Ja, bed, du gode vingårdsman,
din förbön ensam gäller, 
och hjälp, att frukt jag visa kan, 
förrän mej döden fäller. 
O Jesus, bliv 
den svages kraft, den dödes liv. 

6. Mej föd och vattna med ditt ord 
och med ditt blod så trogen, 
så jag med nytta för din jord 
blir för din himmel mogen. 
Mej för din nåds och kärleks skull 
till Andens frukt uppliva,
för snart, där trädet föll omkull, 
där måste det förbliva. 
Låt för ditt namn 
mej falla, Jesus, i din famn.

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 2014
Musik: Burkhard Waldis, alt. G A Ericsson

O Gud, vår broder Abels blod

1. O Gud, vår broder Abels blod
till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.

2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sig väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.

3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.

4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Och han som kom i Herrens namn
och utstod korsets pina
skall samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.

Text: Frans Michael Franzén 1813, 1814 (42 år)

Musik: Burkhard Waldis