Jag lever och upphöjer

1. Jag lever och upphöjer
min själ igen till dej,
o Gud, vars vård jag röjer
i allt, som omger mej:
i dagens nya ljus,
i lugnet kring mitt läger,
i allt vad kärt jag äger
bevarat i mitt hus.

2. Lov ske ditt ord i tiden,
som bjöd att ljuset är!
Och tack för ron och friden
som natten till oss bär!
Så ljuvt att i dess famn
sitt trötta huvud gömma
och dagens sorger glömma
och somna i din famn!

3. Så skönt att åter träda
förnyad på din jord
och åt din sol sej gläda
och livas av ditt ord
och gå med hälsans fröjd
till sina plikters övning,
beredd till kamp och prövning
och med din vilja nöjd.

4. Ej blott att kroppen stärka
du gav oss vilan, Gud,
nej, må den hos oss verka
ny håg för dina bud!
Om på min gårdag nu
jag ser med skam tillbaka,
hjälp mej idag att vaka
och älska liksom du.

5. Hjälp mej att aldrig kränka
min nästas minsta rätt,
ej tala eller tänka
på falska vänners sätt,
att ej för stundens ro
förspilla samvetsfriden,
ej håglös dräpa tiden,

men tjäna dej i tro.

6. Kanhända snart jag saknar
den tid du nu mej ger.
Jag bäddas ner och vaknar
till jordens dag ej mer.
O Jesus, giv mej då
den frid som du blott skänker,
till dess den dagen blänker,
vars sol ej ner ska gå!

Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år), bearb. 2011
Musik: Hamburg 1598 

O du som skapat jord och himmel

1. O du som skapat jord och himmel,

med vishet alla världar styr,

du tronar bortom stjärnors vimmel,

där för ditt ljus allt mörker flyr.

Vart skapat grand, tillbedjansvärde,

dej hyllning ger av lov och pris.

Men människan din kärlek lärde

att lova dej på barnavis.

2. Dej lovar fågelns glada kvitter

från luftens rymd, från skog och lund.

Dej lovar morgondaggens glitter

på blommans kalk, på markens grund.

I solens glans din ära glimmar

i skrift av eld från himmelen,

och stilla mitt i nattens timmar

i stjärneljus den tindrar än.

3. Dej lovar åskan och orkanen

och västanvindens milda smek.

Dej med sin skönhet prisar svanen

och havets fiskar med sin lek.

Din ära prisar norrskensflamman,

som strålar klar i nordens kväll.

Din ära sjunger allesamman

de höga, snöbetäckta fjäll.

4. Din ära över djupen svallar

med väldighet som havets våg.

Dej Skapare och Konung kallar

de många tusen änglars tåg.

Det klingar lov från myriader

som liv och sång av dej har fått.

Men rätten att dej kalla Fader

blev mänskans underbara lott!

Text: David Nyvall, bearb.
Musik: Lyon 1547