1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.
2. Vad säga de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lova?
"De sälla som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda, de sova."
3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de störa ej stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.
4. En dag skall ock känslan och modet
de domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva,
5. och vissnade lemmar, dem griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.
6. Det höstliga kornet som jordas
ej vintriga månar föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.
7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.
8. Omhägna med nattliga friden
du jord, vad vi lagt i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Skaparen kroppen ej glömma.
9. En ande som bad och som trodde
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.
10. När skapelsens grundvalar skaka
och himlabasunen har dönat,
ger Herren oss allting tillbaka
förädlat och nytt och förskönat.
Text: Prudentius (400-talet), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb.
Musik: Medeltida, alt. O Ahnfelt ("Den skönaste ros har jag funnit")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar